FRÅN FLANÖR TILL SLACKER -
OM DRÖNANDETS HISTORIA

Text: Antony Fredriksson

Flanören, den eleganta dandyn som så ofta figurerar i 1800-talets litteratur var en dagdrivare och en iakttagare som långsamt promenerade (flanerade) genom Europas storstäder – St. Petersburg, London och Paris. Han var en figur som hade tid att reflektera över existensen. Baudelaire, Rimbaud, Oscar Wilde och Walter Benjamin tillbringade sin tid genom att driva omkring och göra iakttagelser som sen formades till epokens poesi, litteratur och filosofi. Min tanke är att undersöka vad de här figurerna har gemensamt med slackern, figuren som uppkom i mitten av 90-talet – en likaså världsfrånvänd dagdrivare. The Dude från bröderna Coens film The Big Lebowski, Hlynur i boken och filmen Reykjavik 101, Buddy Bradley från serien Hate och George samt Kramer från sitcomenSeinfeld, är alla slackers par excellance. Men varför förekommer det olika underkulturer som vill ta avstånd från arbetet? Vad är det som gör att drönandet blir ett ideal? Då jag började söka svar på frågorna insåg jag att det handlade om en mera fundamental företeelse. Flanören och slackern är bara toppen på isberget.

I sin bok How to be Idle (1) beskriver Tom Hodgkinson dagdriveriet, sysslolösheten och drönandet som en grundföreteelse i historien. Att inte låta sig vara allt för upptagen är en dygd med anor. Han påpekar att även Jesus och Buddha passar in i den här livsformen. Hodkinson, som för övrigt ger ut tidskriften The Idler (2), vill återuppliva denna sysslolöshetens dygd. How to be Idle är en svidande, men samtidigt insiktsfull kritik av de totalt snedvridna ideal som dagens konsumtionssamhälle och den puritanska arbetsmoralen bygger på. Genom provokativa påståenden som »Det finns ingenting mera fulländat än ett stop öl och ett flipperspel klockan elva på förmiddagen«, vill Hodgkinson ruska om vår illusion om ett strömlinjeformat och ändamålsenligt vardagsliv. Det skulle aldrig falla mig in att spela flipper och dricka öl klockan elva på förmiddagen. Inte för att det är en förkastlig idé (tvärtom låter det ganska trevligt), utan för att sådana infall inte har en plats i vår tids prestationskultur. Därför ter sig oskyldiga sysslor som att dricka öl och spela flipper som något väldigt skumt och hedonistiskt.

Hodgkinson vill hjälpa oss att se igenom de förvridna idealen och återupptäcka de simpla nöjena som ofta består av sysslor utan ändamål. Sysslor som inte har ett ändamål, som är icke-funktionella, kan ofta vara viktiga och rogivande. Dessutom återger How to be Idle sysslolöshetens rika historia. Sysslolösheten, dagdriveriet, flanerandet och slackandet är inte marginalföreteelser som endast uppehålls av vissa underkulturer av slashasar. De är fenomen som har en existentiell betydelse.

Ludditen och industrialismen

För att förstå hur drönandet och sysslolösheten har fått den prägel som de har idag, måste vi se på arbetets historia. I och med industrialismens uppkomst har arbetet genomgått en fundamental förändring. Hodgkinson jämför dagens samhälle med antikens civilisationer. I det forna Egypten var cirka en femtedel av årets dagar befriade från arbete, i antikens Aten firade man olika festligheter under 60 dagar av året och i den gamla romerska kalendern finns det 108 helgdagar. I det förindustriella samhället var helger inte jämförbara med de nutida veckosluten. Helgdagar var tillägnade festligheter som kunde vara i flera veckor. Givetvis krävde livet även då hårt arbete, men som motpol var helgdagarna tillägnade det som ansågs viktigt och heligt i livet, det vill säga andlighet och fest. Helgdagarna var inte den typen av andhämtningspauser som veckosluten och semestern utgör idag. Den stora skillnaden mellan de antika kulturerna och det industriella samhället var givetvis också att de forna romarna, egyptierna och grekerna hade slavar. Men frågan är om industrialismen egentligen upphävde slaveriet. Kanske den bara ändrade på slaveriets form? Och om det här påståendet är för krasst så kan man i alla fall säga att den ändrade vår uppfattning om fritid.

Väderkvarnen är försteget till industrialismen. Då DonQuixote slogs mot väderkvarnarna var han kanske inte så dumdristig som vi ofta tänker oss. Kvarnen möjliggör ett maskinellt arbete som inte är bestämd av människans arbetstakt, utan av vinden. Den mera utvecklade vattenkvarnen möjliggör i sin tur att arbetet fortgår så länge vattnet rinner, det vill säga hela tiden (utom då vattnet fryser). Men den mest betydande uppfinningen med tanke på industrialismen var ångmaskinen som år 1769 patenterades av ingenjören James Watt.

Före den här tidpunkten utförs allt arbete för det mesta för hand med vissa mekaniska hjälpmedel. Om vi ser på de förindustriella yrkesgruppernas arbetsstruktur kan man enligt Hodgkinson skönja att de flesta inte förhöll sig till arbetet som ett ändamål i sig, utan endast som ett medel för att uppnå andra saker. Vävarna, en av de stora yrkesgrupperna i 1750-talets England var i stort sett självständiga näringsidkare . Den unge Friedrich Engels beskrev vävarnas arbete så här: »Så var det att vävaren oftast var i den positionen att han kunde lägga undan någonting, och hyra en liten bit av jord, som han odlade under sina lediga timmar, av vilka han hade så många han valde att ta, eftersom han kunde väva när som helst och så länge han önskade.«. Produktionen var alltså beroende av hantverkarens individuella behov. Arbetet var uppgiftsorienterat. Man gjorde inte mer än vad som krävdes för ett anständigt uppehälle. I och med industrialismen utbyttes den fria arbetstakten mot ett löneslaveri. I ställe för att ett jobb var »någonting som man gjorde« blev ett jobb »någonting som man hade«.

Hand i hand med industrialismen gick protestantismens och puritanismens moralbudskap. I själva verket var den här moralsynen ofta ett uttryck för de etablerade samhällsklasserna förakt för böndernas och hantverkarnas dagdriveri. Desto mindre tid de lägre, arbetande samhällsklasserna har till förfogande för fest och dagdriveri, desto mindre ofog och oreda skapar de i samhället, tänkte man sig. En av de stora förespråkarna för industrialismen var Benjamin Franklin som med uttalanden som »tid är pengar« skapade ett underlag för en puritansk arbetsmoral. En annan viktig figur var Thomas Alva Edison som både med sina uppfinningar som till exempel glödlampan som möjliggör arbete även under nattetid, samt sin puritanska hållning lyckades förändra förhållningssättet till jobbet. Edison var känd för att hata lathet i den grad att han påstod sig sova endast några timmar varje natt. Det här visar sig vara en lögn eftersom flera historiska vittnesmål återger hur Edison ofta tog långa tupplurar under dagens lopp. Trots att Edison alltså bevisligen mådde lika gott av tillräcklig sömn som alla andra lanserade han bevingade uttryck som »mera arbete mindre sömn«.

Men det fanns givetvis också de som motarbetade dessa tendenser. I det tidiga 1800-talets England uppkom en revolutionär grupp som under nattetid saboterade fabriksmaskiner. Dom kallade sig The Luddites och påstod sig lyda under den fiktiva figuren King Ludd (3) . Den här revolutionära rörelsen har ofta dragit till sig historikernas åtlöje, men som Hodgkinson påpekar så var deras verksamhet inte helt obegriplig. Ludditerna insåg att maskiners skruvade arbetstakt kommer att förstöra människans livskvalitet.

En av de få som vågade försvara ludditernas handlingar inom politiken, var poeten och adelsmannen Lord Byron. Som lord hade Byron rätt att hålla anföranden i det brittiska parlamentet. Men hans försvarstal för ludditerna hölls för döva öron. År 1812 instiftade parlamentet en lag som definierade sabotage av maskiner som ett grovt brott. Samma år avrättades 27 ludditer i en brutal kampanj för att kväsa upproret. Den yngsta var endast 12 år gammal. Efter denna demonstration av makt, blev det tyst kring rörelsen.

Vid det här laget var slaget förlorat, de »duktiga« hade vunnit. Men tanken om ett liv som inte är definierat av arbete och maskiner levde kvar i olika former. År 1818 skriver Mary ShelleyFrankenstein. Boken är början på en hel genre av litteratur som anspelar på den rädsla som skapas av ett alltmera maskinliknande liv. »Du är min skapare, men jag är din herre« säger monstret (maskinen) till sin skapare, Dr. Frankenstein. Samma tema lever kvar idag i science fiction filmer som Bladerunner och The Matrix. I The Matrix kämpar hackern Neo mot en ond sammanslutning som hotar att göra virtuell verklighet av hela den mänskliga upplevelsen. På samma sätt som ludditerna kämpar Neo mot ett maskinstyrt liv - man kunde säga att hackern har blivit vår tids luddit.

I det här sammanhanget är det viktigt att inse att varken ludditerna eller hackers i första hand var teknologimotståndare. Felet ligger inte i teknologin utan de appliceringar av teknologin som får oss att ge över makten åt maskinerna. Motståndet riktar sig mot det bedrägeri som industrialismen innebär. Maskinerna som skulle göra det lättare för oss att arbeta och producera saker har i stället ökat arbetstakten och gjort arbetet till ett självändamål. Fritiden, som i det förindustriella samhället innebar att man tog itu med de viktiga sakerna i livet, har förändrats till någonting överflödigt och onödigt.

Flanören och modernismen

Flanören, den aristokratiska drönaren, levde under helt andra omständigheter än de som hamnade i trångmål på grund av industrialismen. Men på samma sätt som ludditerna motsatte sig flanörerna den modernisering som industrialismen förde med sig. I How to be Idle påpekar Hodgkinson att 1700-talet egentligen var flanörens guldålder. Då var flanerandet fortfarande ett naturligt sätt att röra på sig. Efter industrialismen blev flanören mer en outsider som enträget distanserade sig från storstädernas ständigt accelererande puls genom att inte låta sig ta del utan endast betrakta. 1800-talets flanörer var mer deprimerad och världsfrånvänd.

Då arbetet i och med industrialiseringen blev det egentliga, blev fritiden det oegentliga. I sitt oavslutade epos Das Passagenwerk beskriver filosofen Walter Benjamin (1892-1940) den förändring som Paris genomgick under 1800-talet. Det här formade också stadsbilden. Nya transportmedel, förändringar i infrastruktur, en mera utstuderad stadsplanering, gatlyktor och konstruktioner av stål och glas ändrade 1800-talets stadsmiljö. Att bara strosa omkring tedde sig allt mindre naturligt. För att kunna flanera i lugn och ro måste man inta en viss hållning – att flanera blev en övning i att distansera sig.

Med Das Passagenwerk projektet försökte Benjamin hitta redskap för att orientera sig i den moderna världen som enligt honom var fragmenterad och historielös. För att förstå sig på 1920-talets Paris försökte Benjamin hitta spår av den förändring som staden genomgått sen början av 1800-talet. Han promenerade omkring och antecknade sina iakttagelser i en anteckningsbok. Dessutom samlade han på fotografier och textfragment för att bygga upp en bild av hur den moderna staden hade uppstått. Flanerandet som fenomen var någonting som Benjamin både undersökte och tillägnade sig åt. Han påpekade bland annat att man under 1830-talet ansåg att en sköldpadda var ett passande husdjur för flanören. Denna naturens egen flanör såg till att man inte gick för hastigt. Långsamheten gav en tid att fästa blicken på saker - att se staden med nya ögon.

Som en anvisning för flanerandet skrev Walter Benjamin: » Att gå ut ur ytterdörren som om du just anlänt i ett främmande land; att upptäcka världen i vilken du redan lever; att börja dagen som du just stigit av båten från Singapore och aldrig sett din egen dörrmatta…«. Som metod för flanerandet krävdes en slags mental distansering för att man inte skulle sugas in i storstadens snabba puls. Benjamin ville påminna oss om att promenerandet inte endast är ett sätt att röra sig från punkt A till punkt B, utan någonting som ger tid för iakttagelse, tankar och reflektioner.

Då man lyckas förbise vardagligheter som syfte, mål och riktning blir flanerandet en skapande kraft. Poeter, journalister författare och filosofer tillägnade sig promenader för att kunna tänka klart. Hodgkinson beskriver bland annat hur Beethoven komponerade sina symfonier under långa promenader genom Wien. Och hur den fiktiva flanören Sherlock Holmes löste många kvistiga fall under promenader tillsammans med sin sidekick Watson. Att flanera är inte att »inte göra någonting«, utan att tillägna sig åt att inte vara upptagen.

Slackern och nihilismen

I början av 90-talet uppstod en ny underkultur av drönare. Man började tala om slackers. Ursprungligen är slacker en benämning på dem som flydde undan värnplikten under Vietnamkriget eller alternativt en som inte röstar i politiska val. En slacker är alltså någon som »låter bli« eller någon som »inte deltar«. En av de mest lyckade beskrivningarna av slackeridealet är bröderna Coens film The Big Lebowski.

Ett underliggande tema i The Big Lebowski är slackerns kamp mot nihilismen. The Dude som spelas av Jeff Bridges är en slags urbild av en slacker. Han tillbringar sin tid med att dricka vita ryssar, hänga hemma och softa på soffan eller bowla med sina kompisar Walter (John Godmann) och Donny (Steve Buscemi). Allt är lugnt tills han en dag märker att någon har pissat på hans matta. Trots att mattan är sjabbig och gammal så har den en speciell betydelse. Som the Dude uttrycker det »höll den samman rummet«. Att någon har pissat på mattan betraktar the Dude som »en aggression som inte kan överses«(4). The Dudes bryderi angående mattan påvisar att han, trots en i övrigt lugn och avslappnad tillvaro, fortfarande har saker som är av yttersta vikt för honom. Senare i filmen visar det sig att ett gäng tyska invandrare som kallar sig nihilister står bakom skändandet av mattan. Nihilisternas motto är »vi bryr oss inte om någonting«. Handlingen går ut på the Dudes kamp mot nihilisterna, i bokstavlig mening. Men det är också en allegori för en andlig kamp. Nihilismen är ett hot mot slackerns livsform.

Med The Big Lebowski vill bröderna Coen påpeka att vi ofta blandar ihop olika former av drönande med nihilism. The Dude kräver inte mycket av sin tillvaro, men han är inte en nihilist, eftersom han bryr sig om att inte vara upptagen av saker. I vissa situationer, till exempel då någon pissat på hans matta, måste han ta itu med saken. Men för övrigt tar han det lugnt. Nihilisterna tar det däremot aldrig lugnt. Nihilisterna som spelas av Peter Stormare, Flea och Torsten Voges har ett förflutet i Berlins cyniska teknokultur. Före de flyttade till Amerika för att producera porrfilmer och ägnade sig åt olika kidnappningsförsök spelade de i bandet Autobahn som givetvis anspelar på bandet Kraftwerk(5). Nihilisterna tar det aldrig lugnt och de är aldrig nöjda.

Bröderna Coens film ställer den enkla frågan: Innebär drönandet eller att låta bli att vara upptagen alltid att man inte bryr sig om saker? Hodgkinsons bok fungerar som ett grundligt svar på frågan. Genom att beskriva olika former av drönade vill han ge oss en insikt om fritidens betydelsefullhet. How to be Idle är inte en uppmaning för oss att sluta göra saker, utan ett påpekande. Ifall fritiden, dagdriveriet, flanerandet, drönandet, vilan, sysslolösheten, och kontemplationen endast betraktas som meningslösa, tomma och intetsägande fenomen kommer vi att hamna i ett tillstånd i vilket också arbetet och det aktiva livet blir betydelselöst.

Och om någon nu ännu tror att det ligger något i det arbetsideal som industrialismen skapade kan jag bara påpeka att också maskinen behöver vila. Bilen måste gå på tomgång innan man lägger i växeln. Och ångmaskinen exploderar då man lägger på för många kol.

Artikeln har publicerats tidigare i Magasin Brun #3/2005

Noter:

(1)Tom Hodgkinson: How to be Idle. Hamish Hamilton 2004.

(2)www.idler.co.uk

(3) År 1779 i Leichestershire bröt sig en man vid namnet Ned Ludd in i en textilfabrik. I ett rabiat utbrott förstörde han två sticknings maskiner. Dylika sabotage hade skett tidigare under hela 1700-talet, men Ludds utbrott var så extravagant att hans namn blev en symbol för denna handling.

(4) »This aggression will not stand«, uttrycket är från George Bush den äldres krigsförklaring. Aggressionen som Bush syftar på är Iraks invasion av Kuwait år 1991.

(5) Kraftwerk är också kända för sina performansaktiga konserter där förprogrammerade robotar uppträder i stället för bandmedlemmarna.

Takaisin numeroon 4/2005