LEDARE (LIBERO 1 / 2006)
Ett av mina första jobb var att sälja en miljötidning. Just det, jag var telefonförsäljare, i ungefär en månad. En av mina kolleger blev, liksom resten av oss, utled på att störa främmande människors hemfrid med ett ”visst vill du värna om miljön, vill du beställa tidningen…” Med jämna mellanrum gjorde min kollega små skämtsamtal med nya repliker: ”Visste du att du värnar om miljön genom att köpa ett kilo mandariner varje dag?” Det tyckte vi kolleger att var lite kul, det kändes så absurt. Åtminstone när man var 16 år gammal.
I Marianne Sundholms artikel talar Kenneth Ritzén om hur storföretagen skickligt får oss att köpa färggranna och exotiska varor. På något konstigt plan tror jag många av oss tänker att det är lite progressivt att konsumera exotiska produkter. Knappast skulle någon yttra högt att ”jag bekämpar fattigdomen i världen med att köpa garam masala och en dyna från Indiska”. I motsats till den rätt oskyldiga mandarinvitsen, så tycker jag inte att kapitalismens ytliga och simpla utnyttjande av exotiska kulturer är så värst kul. Försäljning av exotism är mest bara bluff som endast är ägnad att underlätta la tristesse de la bourgeoisie (egentligen hela samhällets tristess...). I något skede måste väl ändå mättnaden komma emot, för att också i mainstreamen bereda rum för mer kritiskt tänkande och ett genuint intresse för världen och dess problem.
Marcus Floman
Lue suomenkielinen pääkirjoitus